Sanningen Ingen vet om

                                 Hej detta inlägg har jag velat göra länge men jag har inte vågat och jag har varit rädd för vad det ska få för reaktioner  men nu är jag äntligen redo att berätta vad som sker bakom väggarna hemma oss då ingen annan ser eller hör. Det finns bara ett fåtal personer som vet vad jag går igenom varje dag då jag är hemma och det är Vicki&Julia efter att ha varit vän med mej i 6 och 5 år och varit och sovit hos mej och varit med mej hemma hos mej så är det ända som vet och tror mej.

 Det jag ska berätta om nu är en historia som är hemsk men sann det kanske inte låter hemskt för er som läser det här men för mej är det ett helvete som jag önskar inte fanns och tror nog att det finns flera människor än jag som har liknade situationer hemma. Jag vet inte riktigt var jag ska börja för det finns så mycket att säga och berätta men jag ska försöka berätta så gott som jag kan. Jag har ju en bror och jag kan börja med att säga att jag är otroligt tacksam över att jag och min bror inte har samma gener och att vi inte är syskon på riktigt  så länge jag kan minnas har min bror alltid haft ett riktigt hett temperament  och har alltid överreagerat på allt och jag trodde nog att det skulle gå över för kanske 12 år sen men det har jag tappat hoppet om för länge sen för det har bara blivit värre och värre för varje Dag,månad, och år och jag har inte mått så speciellt bra över hur det är här hemma och ingen vuxen har inte heller trott mej då jag försökt berätta för dom tror ju bara att det är nåt man säger att man skulle hata sitt syskon men det gör jag eller kanske inte direkt hatar men jag avskyr verkligen det han gör mot mina föräldrar skriker åt dem då det säger nej eller då dom säger åt honom att göra sina läxor eller nånting annat som han inte tycker om att göra.

  Varje dag så bråkas det och skriks hemma hos oss och jag är så fruktansvärt trött på att ingen vill förstå ingen vill tro på att det faktiskt är såhär hemma hos oss men det är så och jag skulle önska att jag också skulle ha ett syskon som jag skulle ha roligt med och sen nån att dela saker med som äldre men så kommer det aldrig att bli. Min bror kan inte ens göra sin egen frukost han går på 7:an och har mamma att göra hans frukost åt honom jag tycker mest synd om mamma för hon får alltid ta mest skit han säger jättefula saker till henne som att hon är dum och elak och en kärring bara för att hon då har sagt att han inte får nånting eller att han ska sluta spela.
Mina föräldrar har gjort så otroligt mycket för oss för att vi ska ha det bra dom skjutsar oss, Ger oss pengar, Köper nya saker till oss försöker hjälpa oss på alla möjliga sätt och jag säger nu minsann inte att jag skulle vara ett helgon barn på nåt sätt men man måste kunna se sina egna fel och man måste också kunna förstå att man inte kan få allt här i världen och vara tacksam för det man har.

Och det är också därför vi inte reser så mycket mer med familjen för det bara förstörs och så blir det en resa full av bråk tack vara att min bror beter sej som en idiot och tycker att allt ska gå enligt honom. Det är så svårt att förklara hur det är här hemma för man skulle nog egentligen behöva bo här i 2 veckor eller kanske en vecka redan skulle räcka för att förstå. Men då vi är hos nån beter min  bror sej bra för då vågar han inte visa sin riktiga fasad samma sak i skolan där beter han sej också helt okej och på dom flesta allmänna ställen beter han sej bra  för annars skulle nog folk tycka som jag om han betedde sej som han gör hemma,  Och hos oss bråkas det minst  3 gånger per dag om det är en vardag på helgen är det oftare men jag håller mej mer och mer borta hem ifrån   det är också anledningen till att jag tränar så mkt och är ute sent på helgerna för nånstans måste jag kunna rymma till då det blir för jobbigt och det är till studion och till mina närmaste vänner för då kommer jag ju alltid då han somnat och då är det lugnt i huset.

Det är därför mina vänner för mej är så otroligt viktiga för det är dom som får mej att fortsätta för dom är ju lite som min familj och dom har gett mej så otroligt mycket att leva för och framförallt har jag fått nån slags frid då jag har dem så  det är jag jätte tacksam över att jag får ha dem och att det finns åtminstone nån som tror mej.

             Det var mycket att läsa hoppas att ni förstår er lite mer på mej och jag har verkligen funderat länge på hur jag ska skriva detta inlägg men  nu gjorde jag det för dethär som jag skriver är helt sant. Men ni kan ju tänka er själva hur det är att ha ett hem dit man inte vill komma hem till och där man nästan aldrig får nån lugn och ro man vill bara komma bort nånstans för man orkar inte mer och jag tror mina föräldrar skulle må så mycket bättre bara om det skulle bli bra här hemma och dom skulle slippa lägga all sin energi på min bror som tror att det går att kräva vad som helst och hur mycket som helst Detta är livet som jag lever då jag är hemma.